Igår såg jag filmen Bad moms en enligt mig sevärd film. Den största igenkänningsfaktorn från filmen var att hur mycket en än försöker så är en aldrig tillräckligt bra. Enligt vissa då förståss. Hur en fixar och trixar för att vardagen överhuvudtaget ska gå ihop. Och när en för en gångsskull inte har lagat mat eller vad det nu kan vara så gnälls det. Eller att en ska ha dåligt samvete för att en mitt upp i allt glömde bort att ta med rena ombyteskläder till förskolan.
Igår såg jag filmen Bad moms en enligt mig sevärd film. Den största igenkänningsfaktorn från filmen var att hur mycket en än försöker så är en aldrig tillräckligt bra. Enligt vissa då förståss. Hur en fixar och trixar för att vardagen överhuvudtaget ska gå ihop. Och när en för en gångsskull inte har lagat mat eller vad det nu kan vara så gnälls det. Eller att en ska ha dåligt samvete för att en mitt upp i allt glömde bort att ta med rena ombyteskläder till förskolan.
Så två timmars avkloppning med ingenkänningsfaktor och en slags friheteskänsla när huvudpersonerna i filmen skiter i normerna och alla måsten. Jag älskar verkligen frihetskänslan när en släpper på föräldranormen och bara bryr sig om det viktigaste, sitt barns behov och att överösa hen med kärlek.
