I söndags var det våffeldagen och även min födelsedag.
Trots att jag fyller år på självaste våffeldagen är antalet gånger jag ätit våfflor något som jag kan räkna på min ena hand. Men så i söndags hade jag brunch för familjen och självklart bjöds det på våfflor. Verkligen supertrevlig och oj vad jag är glad att vi numera har ett nästintill gigantiskt kök! 20 personer hade inte allt för svårt att få plats. Är det något som får mig att må riktigt bra så är det att få umgås med släkten. Well är man uppvuxen med stora släktkalas så är man. Något som jag inser att jag på senare år verkligen värderar högt själv.
Ytterligare ett år till räkningen
Men det här med att fylla år. Är det verkligen något att fira? Alltså jag hade en ålderskris när jag gick från tonåring till att fylla 20. Vad skulle jag göra med mitt liv egentligen? Det var riktigt jobbigt att som fyllda 20 inte veta alls vad man ville. Speciellt inte när det kändes som alla jämnåriga redan hade sin väg utstakad. Men vet ni vad? Det tog 2-3 år sen la sig krisen. Jag hade vad jag ansåg ”växt in i min ålder”. Och nu 26 år gammal är jag gift, har två barn, ett jobb jag trivs med, företag på det och så har jag blivit villaägare till ett hus som jag och mannen byggt från grunden. Eller att vi byggt, vi har haft hantverkare som gjort det åt oss. Men ni förstår principen och vilken känsla det är! Så ingen åldernoja, utan otrolig tacksamhet att jag fått spendera ytterligare ett år med min familj.
Vad är du tacksam över?
