Ja, vart går egentligen gränsen mellan att vara omotiverad och utmattad? När du tänker att du faktiskt inte orkar träna, men intalar dig att bara du kommer igång så kommer motivationen infinna sig? Många gånger är det faktiskt precis så det är. Man känner sig lite trött och omotiverad, men så snart träningskläderna åker på är en pepp för ett pass.
Hur är det då om man är utmattad då? Jo, för det första så är det som att bestiga ett högt berg bara att komma iväg till träningen. När du väl är där är det som att bestiga tre berg. Det går segt, du är fortfarande trött, motivationen infinner sig inte. Kanske känner du dig svimfärdig. Ja, träningen funkar helt enkelt inte.
Jag har själv varit inne i två utmattningsfaser där jag medvetet lagt träningen åt sidan. Just för att kroppen behöver vila. Visst har jag tagit en hel del promenader och tränat lågintensivt under dessa perioder, men inga högintensiva pass. Minns så väl när min son var dryga 9 månader och jag står i gymmet och helt plötsligt bara inte orkar lyfta något mer. Det var som att hela kroppen la av. Innan passet hade jag precis haft de tankar jag beskrev i början utav mitt inlägg. Jag är nog bara trött, det går över så fort jag kommer till gymmet osv. Men det gjorde det inte. Andra gången var i början av detta året. Det var kallt, mörkt och jag hade jobbat extremt mycket under en längre period. Inte så konsigt då att kroppen får spel. Det orkade helt enkelt inte mer.
Det är inte alltid så lätt att balansera yrkesliv, familjeliv, träning och andra fritidsintressen. Sen att jag tror att jag är oövervinnerlig och kan klara mig utan vila och sömn gör att jag hittills i liknande situationer bara kört på och som ett brev på posten säger kroppen tillslut ifrån.
Något jag även vill poängtera är att faktiskt vara observant på kroppens signaler så att du inte går från utmattad till utbränd. Lär dig när kan du pressa dig och när bör du låta bli. Lättare sagt än gjort jag vet. Men var snäll mot dig själv och sätt ditt välmående i centrum så är du en bra bit på vägen.
