Ja ännu finns det kvar några mammakilon på denna kropp.
I mångt och mycket är det faktiskt något jag inte bryr mig om. Vad spelar det för roll egentligen? Bebis blir en månad idag och att alla extrakilon skulle vara borta är inget jag hade räknat med direkt. Jag njuter av att vara inne i bebisbubblan och att ”komma i form” ligger väldigt långt bort. Däremot så längtar jag efter att träna och att röra på kroppen. Mer än vad jag hinner med mellan att ta hand om två barn. Allt är ju väldigt nytt och jag tror inte riktigt vi hunnit komma in i några rutiner ännu.
Men så härom dagen dök en stark känsla utav ångest upp.
Ångest över något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Men en känsla jag känner igen allt för väl. Och som dyker upp när jag över en period gjort mindre bra livsval. För faktum är att jag medvetet gjort lite sämre kostval nu efter graviditeten. Kanske för att jag känt att jag vill unna mig. Kanske för att tillvaron med ännu ett litet barn gjort att jag inte hunnit få i mig tillräckligt med mat under dagen. Vilket lett till kvällshunger och hur lätt är det inte då att någon chokladbit slinker ner?
MEN. Jag har accepterat att det får vara lite smått kaotiskt kring detta och att prioritet faktiskt ligger någon annanstans för tillfället. Jag vet ju vad jag mår bra av och hur jag ska komma dit igen. Så varför självhata när jag lämnar ut mig själv till att låta yttre faktorer få styra ett tag?
Självkritiken
Men ändå var det med väldigt kritisk syn jag tittade på min kropp när jag tog denna bilden. Även om jag var nöjd med det jag såg i spegeln, så var jag inte nöjd med den känslan jag hade i kroppen. För att råda bot på det tog jag mig verkligen den tiden jag behövde för ett lättare träningspass hemma på köksgolvet. Vilken frihetskänsla, att få släppa allt annat och bli ett med sin kropp. Och som jag hade längtat efter detta!
Något jag även bestämde mig för var att jag ska göra medvetna kloka val om vad jag faktiskt stoppar i mig. Inte för att jag har bråttom att få bort mammakilona, utan för att jag vill må bra i min kropp. Inga pekpennar, bara en härlig känsla i kroppen. För när man slutar njuta av vad man faktiskt stoppar i sig så kanske man ska fråga sig själv om det verkligen är värt det. Jag äter gärna allt och jag har inga mål som kräver en direkt kosthållning. Mitt enda krav är att jag ska må bra av vad jag stoppar i mig. Och när jag gör mindre bra val så ska njutningen av det vara värt det.