Rörelseglädje är ett ord jag gillar
För mig är rörelseglädje lika med att trivas i min kropp, gilla att aktivera kroppen. Att inte vara rädd för att utmana den fysiskt, inte för att jag måste utan för att jag vill. Detta var inte alls självklart för mig när jag var barn.
Jag gillade verkligen inte att röra på min kropp. Det var ett faktum att jag inte var särskilt intresserad av någon sport och när jag väl försökte insåg jag snabbt att jag var rätt dålig på det. Vilket inte gjorde det bättre. Det var inte förens jag var tillräckligt gammal för att få börja gå på gym och gruppträning som det vände. Jag vill även minnas att jag vid några tillfällen fick följa med mamma på jympa när jag gick på lågstadiet. Och att jag för första gången nästan tyckte det var roligt att röra på kroppen.
Att röra på kroppen är bra – men om man inte vill?
Vid en ålder av 26 där jag nu verkligen gillar träning. Där jag fått smaka på den där rörelseglädjen i nästan halva mitt liv. Då är det så himla svårt i rollen som förälder att minnas tillbaka hur det var och hur jag ska uppmuntra mina barn att få upptäcka den där rörelseglädjen jag själv hittat. För helt ärligt så har jag gått i fällan ”nu måste vi hitta en aktivitet till sonen”. Jo, jag har känt en inre stress. Mitt barn vill inte röra på sig. Eller rättare sagt mitt barn vill inte röra på sig under kontrollerade former. Vi har testat allt som erbjuds barn i förskoleålder i kommunen där vi bor. Allt med samma resultat. Han sätter sig i ett hörn och säger att han vill gå hem.
Men sluta hetsa så!
Det roliga i kråksången är att jag har en utbildning i barn och juniorträning. Så när jag själv håller pass så vet jag att det är fullkomligt naturligt att alla barn inte kommer vara med. Att det kan ta en hel termin för vissa att känna sig bekväma att vara med. Alla barn behöver olika tid för att känna sig trygga och vilja vara med.
Så istället har jag bestämt mig för att skita i den där dumma stressen. Den är helt värdelös och inte till någon nytta. Han kommer få följa med mig på mina familjepass. Han får sitta i ett hörn om han så vill. För vet ni det häftiga? Trots att han sitter i ett hörn under hela familjejympan så kommer vi hem och han har en upplevelse med sig. Han berättar och vi pratar om jympan eller ett hus han byggt av några mattor. Det var en positiv upplevelse att få vara med även om det var som ”åskådare” från hörnet av salen.
Det är där rörelseglädjen börjar
Så från hörnet av salen, där hans bekvämlighetszon är just nu. Därifrån börjar rörelseglädjen. Han är med mentalt och vi pratar om det. Han uttrycker att han vill följa med nästa vecka igen. För det är roligt att vara med. Även om föräldern inom mig undrar hur detta ens är möjligt. Han är ju inte med och tränar. Men det kommer och mamman i mig får hejda sig lite. Låta honom ta det i sin takt. För det är då jag får ett barn som verkligen upptäcker det roliga i att träna. Istället för att det blir något påtvingat. Att inte låta barnen få upptäcka själva är nog det största misstaget vi kan göra som förälder.
https://www.instagram.com/p/BotLrKnFeSP/
Förstärka det som barnen visar intresse för är något vi däremot bör göra. För mig är det en så enkel sak som att promenera till förskolan istället för att ta bilen. För promenader är något han gillar. Det är väldigt lätt att ta bilen när det är 30 minuters promenad dit. Men ibland är barn allt bra klokare än oss vuxna.